Att hämnas sina brister

Hendrick_Goltzius_-_Tantalus_-_Google_Art_Project
Tantalos denna karl, son utav Zeus med en mänsklig moder, och konung över Sipylos. Han fick ideligen ynnesten att dinera med de olympiska gudarna, att inmundiga med dem, deras överdådiga maträtter. Men denna växande förtrogenhet med både sin far och de andra elva vid bordet; det gynnande samt den heder han erhöll därifrån gengäldade han illa. Denna konung över dödliga stal ambrosia och nektar från middagarna för att briljera inför sina jämlikar och därtill avslöjade han även anförtrodda himmelska hemligheter med dessa förgängliga varelser.  När Zeus mest prisade husdjur – hans gyllene hund; blev stulen hjälpte Tantalos också tjuven, Pandareus, att härbärgera djuret. För att sedan vägra ge det åter. Allt detta förläts av gudarna, för nog hade han insett oriktigheten i sitt handlande?

Tantalos inbjöd så gudarna till ett gästabud hos sig. Till synes en gengåva för allt som givits honom, men icke det. Här hade Tantalos planlagt den vidrigaste av handlingar: att servera människooffer. Något som var strikt förbjudet för de grekiska gudarna att förtära. Som om detta inte var nog, var det hans egen son Pelops som slaktats, tillagats och serverats. Vad var då meningen med detta fruktansvärda dåd? Jo, Tantalos ville visa att gudarna inte alls var så klanderfria och allvetande som de kunde verka! De genomskådade dock fort hans bedrägeri och alla utom Demeter vägrade ta del av maten. Zeus bestämde sig att för att ge Pelops livet åter, och Demeter gav honom en skuldra av elfenben för att återställa den skada hon åsamkat. Tantalos dom återstod; Zeus tog honom till Tartaros, en plats beläget i Hades, underjordens dödsrike, dit de allra illvilligaste av gudarnas fiender avtjänar sina straff. Så hamnade Tantalos i ett tillstånd av evig frustration, aldrig förmögen att tillfredsställa sina behov. Omringad av en sjö som dränerades så fort vattnet rörde vid hans uttorkade läppar. Hängandes ovanför honom, det bördigaste av fruktträd, som också genast drog sig tillbaka när han i hunger sträckte sig efter det.
tantalus-punishmentTantal1

Vad kan en ‘modern och högstående’ människa då dra för lärdomar av just denna myt av många? Pro primo kan man väl påpeka att det titaniska övermod som Tantalos famnar, i sedvanlig ordning leder till fall, det är sannerligen inget nytt koncept inom grekisk mytologi. Att försöka mäta sig med gudar är inget en vis man bör ägna sig åt, alla kan vi väl berättelsen om Odysseus. Pro secundo agerar Tantalos här i motsats till nästintill alla andra fäder i mytologin, det att mörda sin son för
att tillfredsställa sitt egna ego. Denna fullständiga brist på faderlig kärlek kallar i sig för extraordinär bestraffning. Men vad är mer tolkar jag det som att Tantalos vägrar kännas vid sin egna mänsklighet, att bara för en stund inför sig själv erkänna sin egna skuld och felbarhet. Istället för att låta den insikten gro i sitt hjärta, och göra honom ödmjuk inför livets alla motgångar, drivs
han av att minsann bevisa för världen att alla andra runt omkring honom är minst lika bristfälliga. Allt det gudomliga är enbart en falsk fasad; eftersom att han själv, denne halv-guden Tantalos, inte uppnår idealens fullkomlighet. Med varje bakslag växer antipatin för de mer högt stående, att de sedan förlåter och fortsätter hjälpa honom blir endast till ett hån. ‘A man receiving charity always hates his benefactor – it is a fixed characteristic of human nature.’ sade Orwell om saken. Och när så avundsjukan helt och hållet sköljt över honom, när stoltheten blivit till hat, då smakar varken mat eller dryck längre.

Advertisements